Vi borde ha förstått att försöka sig på detta konstiga expriment 6h innan jobbet inte var en sådan smart idé! Det hade kanske kunnat fungerat om man vant kroppen ett tag. Men våra naps bestod av blunda, vila huvudet mot kudden och fundera. Det fanns inte mycket sömn i dem! 30min max! Jag höll i alla fall på att somna på jobbet, Victoria klarade sig riktigt bra faktiskt. Jag måste sett drogad ut. Och jag kände mig i och försäg lite drogad också. Planen var att ta en nap när jag äntligen kom hem, men då känns det som om jag kommer bli vaken till 2 igen, men Vicky tar en nu i alla fall. Hoppas för hennes skull att hon kommer kunna somna i natt!

Försök inte med detta 'expriment' om ni inte har tid att vänja kroppen! Det är då inte värt det.

Ni kommer inte tro oss. Inte en chans.
En morgon då Vicky och jag var på väg till bussen sa plötsligt en tjej "Hej" till oss. Vicky och jag stannade till och tittade på henne. Okej, hej? Eller?

"Ni är från Avesta eller?"
*shock*
"Ja, det är vi"

Så sa hon att hon tyckte hon kände igen oss och så frågade om vi kände igen hennes bror Johan Rabb? Och ja vi visste typ vem det var. Född 1990 som oss, så sure. Sen byttes några ord innan hon behövde springa iväg till jobbet.

Alltså hur liten känns inte världen när man klockan 06:40 springer på en Avestabo mitt i centrala Oslo!? Inte stor vill jag lova.

Vicky och jag köpt oss ett busskort för 8ggr. Då vi inte var 100% säkra på att få stanna längre än 3 dagar. På andra dagen vi skulle till jobbet och kom i tid till bussen. Då orkade uppenbarligne inte busschauffören bry sig kolla vilka som hade biljetter då han skulle ut och röka. Så Vicky och jag gick och satte oss och åkte gratis! Woho!
  Så på hemvägen var bussen fullsmetad! Vi fick gå in i mitten av bussen och behövde inte stämpla! Ännu en gång: Woho.

Det är kul med gratis.

Första dagen var som sagt väldigt lång, 13h. Och det var för att vi höll på med en massa saker, men Non Stopen vad de som tog tid! Blev till och med över till dagen efter.

Detta är vad vi arbetar med

Our first day!

Vi är fortfarande vid liv. Men eftersom internet här hemma är så segt att ladda bilder på har ingen av oss orkat försöka oss på det, och vi har en hel del bilder. Så en stor updatering kommer imorgon, då vi ska till biblioteket!

Alltså att tänka på framtiden på ett positivt sätt är hur härligt som helst. Just nu sitter Vicky och räknar påhur mycket man tjänar efter skatt. Och det är inget fel att drömma och vara positiv, det håller en på gott humör. Man ska aldrig hoppas för mycket eftersom går det inte som man vill så blir det ett väldigt långt fall. Men, den glädje man känner innan det eventuella fallet är ovärderligt. Jag ska i alla fall ta läget i akt och njuta till fullo. Man vet aldrig när ett sådant ögonblick kommer igen.

Jag skrev vi alltid skulle förlåta Adecco... I lied. Dagen efter registreringen fick jag ett mejl från Adecco där det frågades om jag skulle kunna tänka mig jobba på dagis. Jag svarade nej på den frågan. Så idag (igår) fick jag ett mejl där det stod. 'Ok, da er det dessverre ikke noe vi får hjulpet deg med ettersom vi er helt avhengig av erfaring. Önsker deg lykke til'. Och för er som inte förstår norska kan jag översätta åt er: 'Du är helt värdelös din looser, torka små barnrumpor eller förbli arbetslös. Vi hoppas du bränner dina nudlar' 

Jag kommer fortsätta använda eran chockladmaskin och internet i alla fall!!!

Alltså denna låt är så underbart härlig.
Människor i Sverige kan inte rösta, så är det.

Njuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuut

Idag hörde vi från våran vaktmästare att ett rånförsök begåtts på tredjevåningen i våran lägenhet. På natten hade en välkänd knarkare gått in på Svenska Föreningen. Han hade inte brytit sig in utan bara öppnat dörren och stigit på. Det kunde han göra eftersom vi ungdomar uppenbarligen är för lata för att båda låsa och låsa upp. Så mannen hade strosat in på föreningen och ut på rastgården förbi mitt och Victorias fönster, som vid det tillfället kan ha varit tänt då vi var uppe till 3! Gått in genom dörren till lägenheten, som uppenbarligen också måste ha varit öppen. Troligtvis testade han aldrig våran dörr (eller så var den låst) fast den är den första dörr man möts av. Så han gick upp på tredjevåningen och testade lyckan och fick napp, strosade in och hittade ett öppet rum gick in och försökte sno åt sig en laptop. Vet inte om killen var vaken, men personerna på tredjevåningen hade i alla fall lyckats hålla fast honom tills polisen kom.
   Problemet med detta är att, som jag sa tidigare, denna knarkare är välkänd på föreningen. I alla fall för vakmästaren som berättat att denna person kastats ur från Brugatan (en av föreningens andra lägenheter en liten bit bort) flera gånger. Och polisen kan inte göra så mycket, skriv lite papper och vips han är ute igen. Toppen bra. Förhoppningsvis kommer inte Victoria och jag stöta på honom i alla fall. Nycklar är våra bästa vänner.

- Ljusa och Vicky

De flesta av de jag känner vet hur mycket jag älskar godis. Ingen kommer nog aldrig riktigt förstå, men de vet i alla fall att det är äkta kärlek. Något de kanske inte vet är att jag älskar pepsi nästan lika mycket som godis. Så ha det i åtanken när ni läser det här inlägget.
   Innan jag tog mig till Oslo lovade jag mig själv att jag skulle vara försiktigt på sockerfronten. Och med försiktig menar jag att jag kanske bor minska mitt intag med något kilo i veckan. Ja, jag vet. Ni tänker "Och det tror hon att hon klarar!". Men jag försäkrar er, jag var redo och jag var inte mer än tvungen då jag inte vill slösa allt för mycket pengar i dyra Oslo som arbetslös. 
   Trots min optimism så har denna grymma nedskärning verkligen blivit satt på prov här i Oslo. Varje dag har mina ögon lyckats hitta både stora, flashande billboards och små, obetydliga annonser i skyltfönster. Att stå emot var tufft, men jag höll huvudet högt.
   Så den dagen då jag och Ljusa var till biblioteket (i lördags) så får jag syn på en läskautomat, som såklart hade en fet pepsiflaska på framsidan. Oh no, tänker ni nu. Med rätta mina vänner. Såklart hade de pepsi och såklart blev jag sugen, vad annars. Jag säger till Ljusa att det skulle vara gott med pepsi och att jag kanske ska köpa sen när vi går, men bara kanske. Jag ser efter om jag har nog med mynt för att köpa mig en pepsi, vilket jag har. Jag och Ljusa slår oss sedan ner på ett par fotöljer, för att vänta på några datorer med internet. Vi samtalar om allt möjligt, men mina tankar skuttar glatt iväg till den där läskautomaten. Kall, läskande pepsi. Men behövde jag det verkligen?
   Till slut ger vi upp vår väntan på datorerna och går hem för att hämta våra laptops. När vi så går ut så går vi ju förbi den där fina läskautomaten och jag säger bestämt "Nej, jag förtjänar ta mig tusan en pepsi!". Ljusa har inget att säga emot och jag tar upp plånboken. Vad tusan? Vart är plånboken? Panik. Jag hittar inte plånboken. Rotar igenom varenda vrå i fickorna och väskan, men ingen plånbok. Ingen plånbok, ingen pepsi. Jag går emd raska steg till fotöljen där jag suttit. Det är det enda stället den kan vara på. Och mycket riktigt, där ligger min sönderslitna plånbok. Lyckan är gjord och mitt hjärta återfinner sin rytm. Jag går med ett stort flin till läskautomaten och köper mig en pepsi.
   Vad är då poängen med den här historien? Ja, hade det inte varit för min åtrå för pepsi hade jag ju inte återfunnit min plånbok, och ni kan ju bara tänka er allt kriminellt folk på biblioteket som bara väntar att få kasta sina smutsiga händer över andras plånböcker. För mig var det här ett tecken. Ett tecken på att jag aldrig ska avstå pepsi igen. Never!

Tack pepsi, jag är dig evigt tacksam!
- Vicky

You don't blame me, right?

Det som är bra med att börja på bottnen är att inget kan bli värre utan bara bättre. Så känns det i alla fall med boendet. Vi hade inte förväntat oss en lyxvåning, men på något sätt hade vi ändå förväntat oss en fungerande dusch. Som jag berättade tidigare står duschen på tredjevåningen till vårat förfogande, men visst skulle det vara nice med en 'egen' dusch? Så gissa vad som hände igår? Jo, duschen började fixas! Och har vi tur är den klar tills imorgon. Pratade med vaktmästaren här som berättade att vi även skulle få nya lås någonstanns (toalett och dusch!?) så ingen annan skulle kunna komma och gå utan bara vi som bodde här. Sweet som tusan! Vi fick även ett nytt köksredskap en ugn/mikro istället för bara en mikro. Inte för att Vicky och jag behöver det, men jag antar att någon annan behöver. Igår frågade jag även om han kunde starta om routern eftersom den inte fungerat på ett dygn, vilket jag tror han gjorde för internet började fungera. Hallelujah, nästan så man blir religös alltså.

Se livet i misären artar sig fast det är fortfarande lyhört. Men vi är ju vanedjur, bara att börja anpassa sig.
- Ljusa och Vicky

Utnyttja Deichman's internet till max! Tog inte lång tid att ladda ner bilder här jämfört med på kollektivet.


Klicka för förstoring(?) Hoppas i alla fall att det fungerar.
Vilket det bara fjorde på en bild. Så njut tills vidare. Uppdatering kommer så snabbt som möjligt.