Vi mötte en från Snigeln idag, en tjej vid namn Jennifer. Hon frågade oss om vi fått jobb vilket vi svarade ja på. Då började hennes korta men rörande berättelse, en berättelse VI inte vill uppleva.

Hon och hennes kompis hade kommit hit i sommras. Stora förhoppningar om jobb och välfärd. De hade gått överallt och frågat men fick aldrig något napp. Såhär hade de haft det i hela 1½ månad!!! Till slut fick de ett varsitt jobb. Men det verkade vara något de inte har kvar nu eftersom nu verkade båda jobba bara för under julen. Så det verkade som om Jennifer i alla fall skulle flytta hem nästa helg. Välfärd verkade de inte ha heller då hon sa att det var väldigt dyrt här. Vilket vi redan visste, och vi hade inte tänkt slösat något här. Förutom billig chocklad och chips...
   Livet på Snigeln verkade ha varit ett helvete rent utsagt innan vi kom. Hon berättade om sommaren då rastgården var full med festglada människor och att få en blund på nätterna var omöjligt. Toaletten och duschen som förrut inte hade lås var alltid skitiga, nerpissade och vandaliserade. En gång hade toaletten sparkats sönder så den var ur funktion i en månad. Duschen var full med mögel och varje gång de duschade hade de utslag efteråt. Tills den gick sönder för en månad sedan vill säga. De hade till slut gått till de ansvariga för föreningen sagt, fixar ni inte toaletten och duschen så betalar vi ingen hyra. Och så blev det fixat. Ganska lagom till våran ankomst. Så fast Vicky och jag trodde vi kommit till helvetet så var det inget jämfört med hur de hade haft det.

Man känner sig allt mer lyckligt lottad.