De flesta av de jag känner vet hur mycket jag älskar godis. Ingen kommer nog aldrig riktigt förstå, men de vet i alla fall att det är äkta kärlek. Något de kanske inte vet är att jag älskar pepsi nästan lika mycket som godis. Så ha det i åtanken när ni läser det här inlägget.
   Innan jag tog mig till Oslo lovade jag mig själv att jag skulle vara försiktigt på sockerfronten. Och med försiktig menar jag att jag kanske bor minska mitt intag med något kilo i veckan. Ja, jag vet. Ni tänker "Och det tror hon att hon klarar!". Men jag försäkrar er, jag var redo och jag var inte mer än tvungen då jag inte vill slösa allt för mycket pengar i dyra Oslo som arbetslös. 
   Trots min optimism så har denna grymma nedskärning verkligen blivit satt på prov här i Oslo. Varje dag har mina ögon lyckats hitta både stora, flashande billboards och små, obetydliga annonser i skyltfönster. Att stå emot var tufft, men jag höll huvudet högt.
   Så den dagen då jag och Ljusa var till biblioteket (i lördags) så får jag syn på en läskautomat, som såklart hade en fet pepsiflaska på framsidan. Oh no, tänker ni nu. Med rätta mina vänner. Såklart hade de pepsi och såklart blev jag sugen, vad annars. Jag säger till Ljusa att det skulle vara gott med pepsi och att jag kanske ska köpa sen när vi går, men bara kanske. Jag ser efter om jag har nog med mynt för att köpa mig en pepsi, vilket jag har. Jag och Ljusa slår oss sedan ner på ett par fotöljer, för att vänta på några datorer med internet. Vi samtalar om allt möjligt, men mina tankar skuttar glatt iväg till den där läskautomaten. Kall, läskande pepsi. Men behövde jag det verkligen?
   Till slut ger vi upp vår väntan på datorerna och går hem för att hämta våra laptops. När vi så går ut så går vi ju förbi den där fina läskautomaten och jag säger bestämt "Nej, jag förtjänar ta mig tusan en pepsi!". Ljusa har inget att säga emot och jag tar upp plånboken. Vad tusan? Vart är plånboken? Panik. Jag hittar inte plånboken. Rotar igenom varenda vrå i fickorna och väskan, men ingen plånbok. Ingen plånbok, ingen pepsi. Jag går emd raska steg till fotöljen där jag suttit. Det är det enda stället den kan vara på. Och mycket riktigt, där ligger min sönderslitna plånbok. Lyckan är gjord och mitt hjärta återfinner sin rytm. Jag går med ett stort flin till läskautomaten och köper mig en pepsi.
   Vad är då poängen med den här historien? Ja, hade det inte varit för min åtrå för pepsi hade jag ju inte återfunnit min plånbok, och ni kan ju bara tänka er allt kriminellt folk på biblioteket som bara väntar att få kasta sina smutsiga händer över andras plånböcker. För mig var det här ett tecken. Ett tecken på att jag aldrig ska avstå pepsi igen. Never!

Tack pepsi, jag är dig evigt tacksam!
- Vicky

You don't blame me, right?