De flesta som känner mig har hört historien om den ökända Michael Jackson-tån. Vissa var t.o.m. med där när den uppstod. Men för er som inte vet, eller kanske bara vill höra den igen för att gotta er i lite skadeglädje, så kommer en förklaring.
   Det hela började för ett halvår sen, på en PP-fest hemma i Avesta. Jag skulle styla (Gud vet varför) med lite Michael Jackson moves. Brände av en moonwalk och avslutade med ett sånt där "toe-stand", ni vet. Jag snubblar till och får genast lite ont i stortån, men vi skrattar gott åt mitt epic fail och kvällen rullar på. Nämnas bör också att jag var lite rund under fötterna.
   När vi så går hem på kvällen (nyktrat till) så känner jag hur det bultar och pulserar i stortån. Drar av strumpan när jag kommit hem för att tycka synd om tån min, och till min förvåning var den helt lila. Den hade alltså blivit stukad. Skammen var enorm, men samtidigt kunde jag se det roliga i det hela. Hade ont i ca en vecka men sedan gick det över. Trodde jag...
   Det skulle komma att visa sig att MJ-tån inte gav upp så lätt. Alldeles innan jag åkte till Norge gick halva tånageln av. Men allt verkade lugnt, jag menar, sånt har ju hänt förr. Men jag borde ha anat att Legenden hade annat i åsyfte.
   Första arbetsdagen hade jag får små skor, vilket medförde att jag fick grymt ont i MJ-tån. Blev inte förvånad när jag kom hem och såg att nageln tryckts in i tån. Great, tänker jag, men kanske att jag kan förhindra nageltrång om jag är duktig och gör rent såret och lyfter nageln lite. Men ack så förgäves det var. Efter en vecka hade mängder av var bildtats i tån, som sipprade ut lite nu och då. Mysigt, eller hur? Till slut går det så långt att det blivit en nagelbandsinfektion, och det måste opereras. Vilket drag av MJ-tån! Men jag gav inte upp utan fajt. Idag fick jag minsann tån min opererad här i Oslo. Så nu sitter jag med en paketerad tå, proppar i mig alvedon och tröstäter/segeräter lite skumtomtar.

Schack matt? Det återstår att se.
- Vicky

MJ-tån efter lokalbedövning, som gjorde ont nå så in i helvete



MJ-tån efter operationen. Någon som vill signa?

Ja, kanske inte byn, men hem till lilla Avesta i alla fall.
   Ljusa och jag fick en oväntad ledighet (läs: blev grunlurade) här i julhelgen. Så på självaste julafton satt vi och tröståt chips från trofasta First Price och dyrt godis. Men det var det värt, för är det julafton så är det. På kvällen tog vi i alla fall bussen hem till billiga Sverige.
   Klockan 5 på morgonen (på juldagen) var vi hemma i Avesta. Själv tog jag en lång tupplur i min gudomligt sköna säng till klockan 11. Det var jag värd tyckte jag. Ljusa och jag skildes åt för första gången på 3 veckor lär ju också nämnas, men dte var inte riktigt något jag tänkte på. Ljusa åkte ut till sina släktingar och jag åkte ner till akuten med min snart ökända Michael Jackson-tå. Visade sig att jag hade en inflammation i nagelbandet. Nice! Sjukskötaren sa att det kunde opereras någon gång i mellandagarna, men jag skulle ju vara i Oslo då. Så han sa att jag skulle leta på en distriktsläkare där. Ohoh, trouble trouble! Det gillades inte. Men förhoppningsvis var det lätt att hitta en.
   På kvällen blev det dags för den efterlängtade PP-festen. Bör ju dock nämnas att vi inte var väntade, då vi hållt vår hemkomst hemlig. Plingade på hos Johanna och gömde sig bakom dörren. Hon öppnade men kollade aldrig bakom dörren, så vi fick plinga ett par gånger. Då Johanna aldrig tog modet till sig och kollade så kom Malin. Tog ett par sekunder för henne att fatta att det var vi, men sedan fick hon ur sig ett glädjetjut som likt en dominoeffekt spred sig bland oss alla. Kvällen var trevlig och det var kul att få återse alla i PP. Natten sluttade med pizza och en liten love confession.
   Lördagen spenderades med famlijen (läs: Ljusas familj = Playstation 3). Själv såg ja på fotboll och njöt av att bara vara hemma. Fick även turen att se Liverpool i en vinstmatch.
   På söndagen insåg jag att hela helgen gått på tok för fort, men det var i alla fall trevligt att få se familj och vänner. Så klockan 11.45 lämnade vi Avesta för Oslo. Bussresan från Västerås var tråkig då Ljusa och jag inte fick sitta bredvid varandra. Nej, fast vi spenderat nästan en månad ihop, 24/7, så får vi inte nog av varandra. Så när vi kom hem 21.20 skyndade jag mig till Legevaktens akutmotagning för att kolla upp det där med distriktsläkare. Det lät som att jag kanske kunde få operationen gjord imorgon efter jobbet. Så det verkar i alla fall som att det är lugnt.
   Nu ska vi gå och lägga oss, så vi förhoppningsvis är någorlunda pigga imorgon.

Borta bra, men hemma bäst!
- Vicky och Ljusa

Hela PP-gänget samlade vid granen

Inget skattekort - inget norskt personnummer - inget norskt bankkonto. Kom igen skattekortet kom någon gång! Vill ha min första lön i år tack! Sex vardagar sedan vi skickade in skattekortet. Skulle ta högst två veckor. Varför ska det alltid då ta TVÅ veckor, helt otroligt.

I lördags fick vi en ny granne. En väldigt utåt liten späd kille på 23 år. Vi började prata då Vicky och jag skulle diska våra mattallrikar. Han frågade om vi inte skulle följa med till affären och handla öl. Vicky och jag som inte hade något bättre för oss svarade ja. Det slutade med att vi gick till två affärer och ingen öl då affärerna slutar sälja alkohol efter 18 på lördagar. Vad vi märkte var det inga större fel på honom. Lite osäker bara, vilket är förståeligt. 
   Lite senare på kvällen knackar det på våran dörr. In kommer en av tjejerna som bodde på Snigeln. Hon frågade om vi träffat den nya killen. Och vi svarade ja.
"Akta er för honom"
Så berättade hon om hennes magkänsla som hon fått från honom. Sen även andra skaer hon reagerat på. Hon sa att hon behövde berätta det här för oss då vi är de som kommer bo kvar med honom. Jag vet inte om det var snällt eller inte. Hon menade väl, men Vicky och jag blev ju oroliga!

Nästa dag berättade samma tjej ännu mer om honom. Då de haft fest var han med. Hon sa att han verkat lättretlig och möjligtvis ha alkoholproblem. Och ännu mer än det... GAH! Why tell us this!? Problemet är att både jag och Vicky suger åt oss sånt här som en svamp, paranoida som vi är. 
  Nu är det lite bättre. Allt är smält och nedbrytet. Såklart det inte är något att vara orolig för! Stackars kille, anklagad för allt möjligt. Jag har i alla fall tagit till mig: Innocent until proven guilty.

Så mycket man har frysit den tid man varit här i Oslo. Golvet i köket på Snigeln är som att gå barfota i snön. Man trippar fram på tå eller sätter sig på en stol medan man väntar på att maten ska bli klar. Ute är det alltid kallt och när vinden får fart då jäklar vill man springa åt motsatt håll för att hinna undan.

Men ett av de värsta var nog när Vicky och jag skulle till festen i fredags. Vi tog ett kort på googlemaps och började gå. Det skulle ta 20 min om jag gick på den stora vägen. Inte så farligt. Så vi började gå och vi gick och vi gick. Till slut stod vi som fårgetecken vid ett torg. Vi letade desperat efter vägar som fanns med på kartan som verkade allt mer obegriplig. På något mirakulöst sätt lyckades vi ta oss fram. Bara 50 min och gissa vad kall man var.

Kan det vara möjligt att denna, nästan helgonförklarade, plats svek oss!? Nej, kanske inte riktigt. På något sätt fick Vicky och jag för oss att biblioteket stängde klockan 19:00 på fredagen. Liksom mån-fre 19:00, det låter väl rimligt? När vi kom dit stod massor med människor utanför Deichmanske. Ja, det var såklart stängt. Så vi hade alltså gått dit i onödan i denna hemska kyla! Inget bra internet, inget bra någonting.

Vi borde ha förstått att försöka sig på detta konstiga expriment 6h innan jobbet inte var en sådan smart idé! Det hade kanske kunnat fungerat om man vant kroppen ett tag. Men våra naps bestod av blunda, vila huvudet mot kudden och fundera. Det fanns inte mycket sömn i dem! 30min max! Jag höll i alla fall på att somna på jobbet, Victoria klarade sig riktigt bra faktiskt. Jag måste sett drogad ut. Och jag kände mig i och försäg lite drogad också. Planen var att ta en nap när jag äntligen kom hem, men då känns det som om jag kommer bli vaken till 2 igen, men Vicky tar en nu i alla fall. Hoppas för hennes skull att hon kommer kunna somna i natt!

Försök inte med detta 'expriment' om ni inte har tid att vänja kroppen! Det är då inte värt det.

Ni kommer inte tro oss. Inte en chans.
En morgon då Vicky och jag var på väg till bussen sa plötsligt en tjej "Hej" till oss. Vicky och jag stannade till och tittade på henne. Okej, hej? Eller?

"Ni är från Avesta eller?"
*shock*
"Ja, det är vi"

Så sa hon att hon tyckte hon kände igen oss och så frågade om vi kände igen hennes bror Johan Rabb? Och ja vi visste typ vem det var. Född 1990 som oss, så sure. Sen byttes några ord innan hon behövde springa iväg till jobbet.

Alltså hur liten känns inte världen när man klockan 06:40 springer på en Avestabo mitt i centrala Oslo!? Inte stor vill jag lova.

Vicky och jag köpt oss ett busskort för 8ggr. Då vi inte var 100% säkra på att få stanna längre än 3 dagar. På andra dagen vi skulle till jobbet och kom i tid till bussen. Då orkade uppenbarligne inte busschauffören bry sig kolla vilka som hade biljetter då han skulle ut och röka. Så Vicky och jag gick och satte oss och åkte gratis! Woho!
  Så på hemvägen var bussen fullsmetad! Vi fick gå in i mitten av bussen och behövde inte stämpla! Ännu en gång: Woho.

Det är kul med gratis.

Första dagen var som sagt väldigt lång, 13h. Och det var för att vi höll på med en massa saker, men Non Stopen vad de som tog tid! Blev till och med över till dagen efter.

Detta är vad vi arbetar med

Our first day!

Vi är fortfarande vid liv. Men eftersom internet här hemma är så segt att ladda bilder på har ingen av oss orkat försöka oss på det, och vi har en hel del bilder. Så en stor updatering kommer imorgon, då vi ska till biblioteket!

Alltså att tänka på framtiden på ett positivt sätt är hur härligt som helst. Just nu sitter Vicky och räknar påhur mycket man tjänar efter skatt. Och det är inget fel att drömma och vara positiv, det håller en på gott humör. Man ska aldrig hoppas för mycket eftersom går det inte som man vill så blir det ett väldigt långt fall. Men, den glädje man känner innan det eventuella fallet är ovärderligt. Jag ska i alla fall ta läget i akt och njuta till fullo. Man vet aldrig när ett sådant ögonblick kommer igen.

Jag skrev vi alltid skulle förlåta Adecco... I lied. Dagen efter registreringen fick jag ett mejl från Adecco där det frågades om jag skulle kunna tänka mig jobba på dagis. Jag svarade nej på den frågan. Så idag (igår) fick jag ett mejl där det stod. 'Ok, da er det dessverre ikke noe vi får hjulpet deg med ettersom vi er helt avhengig av erfaring. Önsker deg lykke til'. Och för er som inte förstår norska kan jag översätta åt er: 'Du är helt värdelös din looser, torka små barnrumpor eller förbli arbetslös. Vi hoppas du bränner dina nudlar' 

Jag kommer fortsätta använda eran chockladmaskin och internet i alla fall!!!

Alltså denna låt är så underbart härlig.
Människor i Sverige kan inte rösta, så är det.

Njuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuut

Idag hörde vi från våran vaktmästare att ett rånförsök begåtts på tredjevåningen i våran lägenhet. På natten hade en välkänd knarkare gått in på Svenska Föreningen. Han hade inte brytit sig in utan bara öppnat dörren och stigit på. Det kunde han göra eftersom vi ungdomar uppenbarligen är för lata för att båda låsa och låsa upp. Så mannen hade strosat in på föreningen och ut på rastgården förbi mitt och Victorias fönster, som vid det tillfället kan ha varit tänt då vi var uppe till 3! Gått in genom dörren till lägenheten, som uppenbarligen också måste ha varit öppen. Troligtvis testade han aldrig våran dörr (eller så var den låst) fast den är den första dörr man möts av. Så han gick upp på tredjevåningen och testade lyckan och fick napp, strosade in och hittade ett öppet rum gick in och försökte sno åt sig en laptop. Vet inte om killen var vaken, men personerna på tredjevåningen hade i alla fall lyckats hålla fast honom tills polisen kom.
   Problemet med detta är att, som jag sa tidigare, denna knarkare är välkänd på föreningen. I alla fall för vakmästaren som berättat att denna person kastats ur från Brugatan (en av föreningens andra lägenheter en liten bit bort) flera gånger. Och polisen kan inte göra så mycket, skriv lite papper och vips han är ute igen. Toppen bra. Förhoppningsvis kommer inte Victoria och jag stöta på honom i alla fall. Nycklar är våra bästa vänner.

- Ljusa och Vicky

De flesta av de jag känner vet hur mycket jag älskar godis. Ingen kommer nog aldrig riktigt förstå, men de vet i alla fall att det är äkta kärlek. Något de kanske inte vet är att jag älskar pepsi nästan lika mycket som godis. Så ha det i åtanken när ni läser det här inlägget.
   Innan jag tog mig till Oslo lovade jag mig själv att jag skulle vara försiktigt på sockerfronten. Och med försiktig menar jag att jag kanske bor minska mitt intag med något kilo i veckan. Ja, jag vet. Ni tänker "Och det tror hon att hon klarar!". Men jag försäkrar er, jag var redo och jag var inte mer än tvungen då jag inte vill slösa allt för mycket pengar i dyra Oslo som arbetslös. 
   Trots min optimism så har denna grymma nedskärning verkligen blivit satt på prov här i Oslo. Varje dag har mina ögon lyckats hitta både stora, flashande billboards och små, obetydliga annonser i skyltfönster. Att stå emot var tufft, men jag höll huvudet högt.
   Så den dagen då jag och Ljusa var till biblioteket (i lördags) så får jag syn på en läskautomat, som såklart hade en fet pepsiflaska på framsidan. Oh no, tänker ni nu. Med rätta mina vänner. Såklart hade de pepsi och såklart blev jag sugen, vad annars. Jag säger till Ljusa att det skulle vara gott med pepsi och att jag kanske ska köpa sen när vi går, men bara kanske. Jag ser efter om jag har nog med mynt för att köpa mig en pepsi, vilket jag har. Jag och Ljusa slår oss sedan ner på ett par fotöljer, för att vänta på några datorer med internet. Vi samtalar om allt möjligt, men mina tankar skuttar glatt iväg till den där läskautomaten. Kall, läskande pepsi. Men behövde jag det verkligen?
   Till slut ger vi upp vår väntan på datorerna och går hem för att hämta våra laptops. När vi så går ut så går vi ju förbi den där fina läskautomaten och jag säger bestämt "Nej, jag förtjänar ta mig tusan en pepsi!". Ljusa har inget att säga emot och jag tar upp plånboken. Vad tusan? Vart är plånboken? Panik. Jag hittar inte plånboken. Rotar igenom varenda vrå i fickorna och väskan, men ingen plånbok. Ingen plånbok, ingen pepsi. Jag går emd raska steg till fotöljen där jag suttit. Det är det enda stället den kan vara på. Och mycket riktigt, där ligger min sönderslitna plånbok. Lyckan är gjord och mitt hjärta återfinner sin rytm. Jag går med ett stort flin till läskautomaten och köper mig en pepsi.
   Vad är då poängen med den här historien? Ja, hade det inte varit för min åtrå för pepsi hade jag ju inte återfunnit min plånbok, och ni kan ju bara tänka er allt kriminellt folk på biblioteket som bara väntar att få kasta sina smutsiga händer över andras plånböcker. För mig var det här ett tecken. Ett tecken på att jag aldrig ska avstå pepsi igen. Never!

Tack pepsi, jag är dig evigt tacksam!
- Vicky

You don't blame me, right?

Det som är bra med att börja på bottnen är att inget kan bli värre utan bara bättre. Så känns det i alla fall med boendet. Vi hade inte förväntat oss en lyxvåning, men på något sätt hade vi ändå förväntat oss en fungerande dusch. Som jag berättade tidigare står duschen på tredjevåningen till vårat förfogande, men visst skulle det vara nice med en 'egen' dusch? Så gissa vad som hände igår? Jo, duschen började fixas! Och har vi tur är den klar tills imorgon. Pratade med vaktmästaren här som berättade att vi även skulle få nya lås någonstanns (toalett och dusch!?) så ingen annan skulle kunna komma och gå utan bara vi som bodde här. Sweet som tusan! Vi fick även ett nytt köksredskap en ugn/mikro istället för bara en mikro. Inte för att Vicky och jag behöver det, men jag antar att någon annan behöver. Igår frågade jag även om han kunde starta om routern eftersom den inte fungerat på ett dygn, vilket jag tror han gjorde för internet började fungera. Hallelujah, nästan så man blir religös alltså.

Se livet i misären artar sig fast det är fortfarande lyhört. Men vi är ju vanedjur, bara att börja anpassa sig.
- Ljusa och Vicky

Utnyttja Deichman's internet till max! Tog inte lång tid att ladda ner bilder här jämfört med på kollektivet.


Klicka för förstoring(?) Hoppas i alla fall att det fungerar.
Vilket det bara fjorde på en bild. Så njut tills vidare. Uppdatering kommer så snabbt som möjligt.

Den andra dagen i Oslo var vi på jakt efter bemanningsföretag. Vi lyckades ta oss till två stycken (Manpower och Adecco) innan de stängde. Vi insåg dock att man bara behövde internet så kunde man ordna allt hemifrån, ops. Men vi fick i alla fall en rejäl sightseeing och har lärde oss gatorna riktigt bra!

Väl hemma registrerade vi oss på bland annat bemannningsföretaget Jobzone. Dagen efter hade Victoria fått ett mejl från dem om ett möjligt jobb! Liksom vafan, redan!? Det kändes här med bemanningföretag kändes ju nästan som arbetsförmedlingen; vi bryr oss men egentligen inte. I alla fall hade Jobzone försökt ringa Vicky på hennes mobilnummer (som btw forfarande inte fungerar!). Så Vicky och jag packade våra saker och spatserade iväg 4,8km till företaget. Där träffade vi på en man som visade oss till drickat och så började han småprata lite med oss. (Vicky och jag lovar och svär att det där var Björn Lidéns norska bror!) I alla fall när vi småpratat ett tag frågade han vad vi gjorde där. Vicky berättade om mejlet och att vi sökte en man vid namn Kjell och något med Graarud. Och gissa vem det var vi stått och pratat med? Jo, Kjell såklart. Han berättade om ett lagerarbete på H&M, där behövdes 6 personer. Så han påpekade lite försiktigt att om jag var intresserad så kanske det gick att fixa. Glädjehopp! Han fick våra svenska nummer då han inte hade tid för en intervju precis då. Planen är att vi ska ringa och höra med honom igen på måndag för att hålla oss updaterade. För lagerarbete på H&M, why not!?

Hoppas, hoppas, hoppas.
- Ljusa och Vicky

Vårat internet på Svenska Föreningen verkar ha dött för helgen. Igår runt 20:00 slutade internet fungera och det har varit dött sedan dess. Så idag var planen att gå till vårat älskade Adecco (med gratis choklad) för att utnyttja deras internet. Men de hade stängt! Så vi vandrade runt i regnvädret letandes efter Deichman, Oslos största bibliotek. Vi fann det ganska snabbt, tack oh lov. Datorerna är var dock upptagna och det där med 15 min max fungerar inte. Vi såg dock en skylt att det fanns gratis nätverk för den som hade laptop med nätverkskort. Tjohoo! Nu var det bara att hitta hem. 20 min senare dyngsura men vid liv staplade vi in i föreningen. Vi tog våra laptops och stegade ut igen. Nu visste vi på ett ungefär hur vi skulle ta oss till bilioteket och var där på ungefär en kvart. Och de flesta vi lämnat vid datorerna satt kvar vid datorerna. Vilka charmörer.  Så tack Deichman, tack.

Vad som kommer hända imorgon har vi ingen aning om, sitta och deppa på rummet verkar vara det som gäller. De flesta ställen har stängt där inkluderat biblioteket! Får hoppas att internet på kollektivet fungerar annars blir det att försöka hålla sig från att bli galen.

Stay cool
- Ljusa och Vicky

Adecco svek oss idag. Men vi kommer alltid att förlåta dem.

Mycket ljud och pappväggar. Ingen natt har sovits rakt igenom. Klockan 8 imorse började några såga utanför vårat fönster. Första natten vaknade Vicky av att det spelades hög musik från tredjevåningen med bland annat Erik Hassle - Don't bring me flowers after I'm dead, Pink - Please don't leave me och Jay-Z feat. Alicia Keys - Empire State of Mind. Natten efter hörde detta hörde båda en ljuv stämma från trappuppgången som sjöng "Hejsan alla CP-barn rullstol rullstol hela dan". Dagligen (diverse tider) hörs brak och krasch från köket.

Jul, jul, strålande jul
Ljud, ljud, störande ljud

Ljud, ljud, störande ljud
in genom varje springa,
inga personer sussar nu sött,
ljudet och skrället har väckt dem abrupt,
trots tidig morgon och natten är sen,
får ingen människa sova i fred.
Ljud, ljud störande ljud,
in genom varje springa.

Sluta störande ljud,
Sänk era boombox baser,
För alla trötta som sova så sött,
För alla andra som vill ha det skönt,
För alla människor som vill somna om,
För alla kisar som ogillar rapp.
Sluta störande ljud,
Sänk era ljuva stämmor.

Ljuva ljud
- Ljusa och Vicky

Boendets

Fördelar
Bor mitt i Oslo
Lagom stort möblerat rum
Mycket plats att lägga saker
Lättsamma människor
Bra element
Bra kranar

Nackdelar
Icke fungerande dusch
Litet kök
Snukig toalett
Lyhört
Högljutt
För bra insyn från fönstret
Obekväma sängar
Personerna man bor med lämnar disk kvar hela dagen (liten diskho)
Segt internet

Vårat eget lilla paradis
- Ljusa och Vicky

Den första dagen har ännu inte berättats klart. Vi måste ju berätta för er om boendet. Vi hade blivit erbjudna ett boende på Brugatan rum 1707, men när vi sa det frågade mannen om vi var säkra då de hade flera dubbelrum lediga här. Så vi hade tre rum i byggnaden vi var i att välja på. Ett fanns på bottenvåningen, en på tredje och fjärdevåningen. Vicky och jag som var helt slut efter släppandet med väskorna tvekade inte då vi tog bottenvåningen. Vi fick även nya telefonnummer som fortfarande inte fungerar, så de måste vi fixa på något sätt. Annars kommer det bli fasligt dyrt att ringa!
   Så vi blev visade till vårat rum i kollektivet Snigeln. Först blev vi bemötta av ett litet kök. Ett gigantiskt bord med sex stolar. Världens minsta kokvrå och diskho. (Bilder på detta lovas komma). Allt såg väldigt väl användt ut och lite smådisk stod på bänken. Kunde ha varit värre faktiskt.
   Rummet låg precis bredvid köket och var ca 12kvm stort. Blev ganska förvånade att rummet var så fräscht ändå. Ni ska bara veta vad vi hade trott. Visst det var lite halväckligt golv med matchande halväckliga väggar, men det är något man kan göra åt om man vill. Vi torkade iaf rent väggarna vid sängarna, så det blev lite fräscht. Han som visade oss rummet berättade att det varit värsta partykillarna här innan och att de nu bodde på trdjevåningen ovanför oss och skulle de föra oväsen efter 22 var det bara att säga till eftersom efter 22 ska det vara tyst. Han berättade även om att duschen vårat kollektiv hade ute i hallen inte fungerade. Så ville vi använda en dusch fick vi snällt gå och knacka på tredjevåningen och höra med dem om man fick låna deras. Men han anmärkte att duschen hos oss skulle lagas. När!?

Fördelar och nackdelar kommer i nästa inlägg
- Ljusa och Vicky

Hade turen att få ladda upp en bild iaf. Mer kommer om världens segaste internet tillåter.

Skulle man ha varit smart hade man kunnat vägt väskorna. Nu gör vi dock en uppskattning på dem... 60kg. Ha denna summa i åtanke under min berättelse om de första 15min i Oslo. Har inte så mycket att säga om resan till Oslo förutom att ett av hjulen till en av de feta väskorna gick av vid bytet i Kristinehamn. Det satte oss i ett dilemma. Men de andra två hade ju hjul. Vi kunde fixa det. No problem. Men någon ond elak högre makt hade andra planer för oss...
   När vi fram till Oslo central visade det sig att även den andra feta väskan hade förlorat ett hjul! När? Var? Hur? Varför!? Det var ett torture utan dess like att bara ta oss 500m. Vi såg taxibilarna och kämpade oss krampaktigt dit. Den väska vi bar i handtaget gick sönder ännu en gång. Gissa vart? Rätt, i handtaget vi bar den i! Så de sista 50m drogs väskan framför kroppen på ett hjul i en ställning liknande Quasimodo. 
   Sen satte vi oss äntligen flåsande, men vid liv, i taxibilen och åkte 500m och 105NOK. Vickys kort fungerade inte och vi hade inga lösa pengar. PANIK!!! Fattiga i Oslo hade just varit snyggt! Taxichauffören skjusade dock oss till närmsta bankautomat och där fick vi ut pengar. Tack!

Kunde ha börjat liiiite bättre kanske?
- Ljusa och Vicky

Ovetande om det som komma skall